Efter nästan tio år tillsammans har jag äntligen förstått att jag och barnen inte kan ha det såhär längre. Trots att jag redan tre månader in i vårt förhållande ringde kvinnofridslinjen för första gången, fanns det massa undanflykter till att inte lämna.
-Han har haft en tuff uppväxt…
-han behöver mig…
-han borde ju vara en vettig människa i och med att han har ensam vårdnad av sin dotter…
-han har ju inte slagit mig…
Att jag åsidosatte mina egna behov, mående och känslor var bara något som tillhörde det normala, som var så självklart att jag knappt reflekterade över hur illa det var, först jag började öppna upp mig för en nära person om vårt liv tillsammans. Att i huvudsak psykiskt våld är minst lika allvarligt som fysiskt våld Är något jag fortfarande försöker begripa efter tre månader gömd tillsammans med mina barn.
Webbplatsrubrik 